Ur novellen "Burfågeln"

(publicerad i Folket i Bild nr. 12/2002)

"...På kvällen när jag ska ge den mat hoppar den ut ur buren.

- Pip, säger den och klättrar upp på burtaket.

Jag vet inte vad jag ska göra. Hur säger man till en fågel att den bara får vara i buren.

- In med dig, säger jag och viftar med handen.

Den flyger inte in.

- In, In, in då! säger jag och jag känner hur jag snart inte klarar av att hålla rösten stadig.

Då hoppar den in. Nästan i alla fall. Den sitter i dörröppningen och kvittrar.

Jag måste lägga mig klocken nio. Fågeln har ännu inte hoppat in i buren. Jag blir tvungen att lämna den och gå och lägga mig. Jag ligger vaken och lyssnar, jag hör hur den gör saker där ute i köket. Kliver omkring på buren och biter med näbben. Tillsist blir det tyst.

När jag vaknar sitter något alldeles vid örat. En liten rörelse och jag hör hur den vaknar till liv.

- Pip, säger den rakt in i mitt öra. Jag vågar inte röra på mig, inte ens vrida på huvudet. Jag ber att den inte sitter så nära att den rör vid mig.

- Pip, säger den igen och skuttar rakt upp på mig, promenerar runt ovanpå mitt huvud och rycker och drar i håret. Den bygger sig ett bo i mitt hår och lägger sig till ro..."